4 veckor gravid

[HPSA] Lönskaläge, enkelt och dubbelt hor

2017.08.17 10:13 vonadler [HPSA] Lönskaläge, enkelt och dubbelt hor

Här kan du läsa tidigare HPSAer.
HPSA brukade stå för Historical Public Service Announcement, men på bromskloss utmärkta inrådan står det numera för Historia På Sweddit Anbefalles.
Idag ska vi prata om sexualbrott i Sveriges historia.
Karl IX införde 1608 ny landslag som ersatte Magnus Erikssons landslag. Den var i stora delar lika, förutom att man infört en del gammeltestamentliga lagar, däribland straff för lönskaläge, enkelt och dubbelt hor.
Lönskaläge var när två ogifta människor hade sex med varandra. Enkelt hor var när en ogift hade sex med en gift, och dubbelt hor när två gifta (som inte var gifta med varandra) hade sex med varandra. Straffet varierade genom olika iterationer av lagen, men generellt kan man säg att lönskaläge bestraffades med böter, enkelt hor med böter (för den ogifte) eller böter och spöstraff (för den gifte) och dubbelt hor med döden för båda parter. Upprepade förseelser innebar att straffet skärptes i omgångar. Andra gångens lönskaläge straffades t.ex. även det med spöstraff.
Den som inte kunde betala sina (mycket höga) böter bestraffades också med spöstraff.
Dödsstraffen var dock relativt ovanliga, då det svenska rättssystemet tycktes tycka det var väldigt obehagligt att ha ihjäl folk för otrohet. Ofta gjordes namninsamlingar genom förbön i kyrkan av grannar och släktingar som sedan skickades till rätten med bön om strafflindring för den dömde, vilket oftast hade god effekt - med grannar och släktingars garantier att brottet inte skulle upprepas angå man sig kunna döma mildare, och dödsstraff omvandlades ofta till spöstraff eller böter.
Ett typiskt exempel på hur man gärna ordnade saken kommer från 1641, då Ingeborg Jonsdotter, gift med bonden Karl Persson anklagas för dubbelt hor.
En viktig poäng i detta är att sexualsynen på den här tiden i mångt och mycket är omvänd den vi har idag. Män ansågs lite högre stående än kvinnor, lite närmare Gud och därför mer kapabla att stå emot det världsliga köttets lustar. En kvinna som inte fick sig vad hon behövde i äktenskapssängen däremot skulle helt naturligt gå annorstädes för att få vad hon behövde.
Ingeborg Jonsdotter och hennes älskare erkände sitt brott, men medan han flyktade var hon kvar och dömdes till döden - att hon dessutom blivit gravid ansågs som en extra graverande omständighet i sammanhanget.
Dödsdomen kom, men ingen iblandad ville egentligen att Ingeborg skulle dö. Hennes make bad vid högmässan med trillande tårar om nåd för sin hustru och hade redan innan svarat på frågan om vad han trodde orsakat det hela att han inte haft samlag med henne, trots att de varit gifta i två och ett halvt år. Som skäl angavs att hon inte visade honom någon kärlek, varvid han inte kunde få upp den.
En böneskrift skickades till hovrätten, som socknens framstående män och prästen skrev på, och hovrätten skred till verket och lät fyra kunniga män undersöka Karl Perssons utrustning, vilken de rapporterade var normal och kapabel. Karl Persson hävdade att han var alldeles för blyg för samlag. Ärendet bollades därför vidare till domkapitlet, där man efter att ha förhört paret och konstaterat att de ville fortsätta vara gifta ålade de tu att inom tre veckor ha ett samlag. Dock rapporterade de efter tiden till sin kyrkoherde att de misslyckats. De fick åtta dagar till på sig, men tydligen hade Karl Persson 'legat som stock och sten' och inte åstadkommit något.
Dock kom man i en briljant manöver då fram till att eftersom ett äktenskap inte bara ska ingås, det ska också fullbordas med ett samlag att Karl och Ingeborg inte var gifta på riktigt eftersom de aldrig fått till det. Ingeborgs dom reducerades därför till enkelt hor och böter.
Var Karl impotent, asexuell eller kanske homosexuell (eftersom de kunniga männen inte fann några fel på hans utrustning) eller ljög man bara för rätten för att rädda Ingeborgs liv? Svårt att veta i efterhand.
1779 avskaffades dödsstraffet för dubbelt hor, men först 1937 avkriminaliserades äktenskapsbrott helt och hållet.
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2017.01.22 02:55 hihahiha [Seriös] Får snart barn men lider av panikångest

Jag ska snart ha barn, om ungefär en månad. Innan graviditeten åt jag stämningsstabiliserande för att komma i normal nivå (bipolär). Nu sen jag blev gravid har jag inte haft nån medicin.
Min barnmorska och alla omkring mig (förutom sambon) tror att jag mår superbra, folk säger till och med att det strålar om mig och att jag ser så lycklig ut. Att det bara är en fasad förstår de inte.
När jag är hemma (vilket jag är 90% av all min tid) så har jag ofta väldigt jobbiga tankar, mycket sorg och tårar och jag får ett par gånger i veckan (ibland oftare och ibland mer sällan) riktiga panikattacker som jag inte vet hur jag ska hantera. När jag får mina panikattacker så kan jag inte andas, mumlar för mig själv att jag inte orkar mer och det är inte ovanligt att jag slår mig själv i huvudet eller benen eller dunkar huvudet i väggen. Jag har bett min sambo om hjälp och stöd, men han säger bara att han inte orkar och att han inte vet hur han ska hjälpa mig så när jag springer iväg till ett annat rum och hyperventilerar så sitter han oftast kvar där han satt innan och ignorerar.
Min sambo säger att jag måste sluta få panikattacker så fort vi får vår bebis och att jag måste hålla upp fasaden även hemma som jag visar utanför hemmet, för annars kommer jag att förstöra vårt barn. Jag vill såklart inte förstöra vårt barns framtid och uppväxt, men jag vet inte hur jag hux flux ska må bättre och bli frisk från min bipolaritet och mitt ångestsyndrom. Jag försöker förklara att panikångest inte bara är något man bestämmer sig för att sluta ha, för att det sitter så djupt inrotat att det är svårt att släppa utan år av terapi eller medicin. Att söka hjälp känns uteslutet, för är rädd att de ska anse att jag inte kan ta hand om mitt barn och att jag blir av med det.
Jag vill verkligen vara en bra och fungerande mamma och jag vill verkligen må bra och slippa panikattacker. Det är så konstigt, för mår bra så fort jag är utomhus, men så fort jag är inom hemmets väggar så mår jag så mycket sämre. Min sambo orkar tyvärr inte vara något stöd för mig då han säger att han inte orkar lyssna utan att jag borde berätta för nån annan hur jag mår. Dock är det väldigt svårt att bryta de starka fasader jag byggt upp och släppa in nån i hur jag verkligen mår, jag vet inte om jag kan det.
Nån som har nåt tips? Vill ge mitt barn bästa uppväxten där den slipper märka att psykisk ohälsa existerar, vill helst fixa det själv utan att behöva söka hjälp och vill gärna slippa äta medicin. Finns det kanske nåt tankesätt eller något jag kan använda mig av för att lyckas leva så normalt som möjligt? Mitt hopp just nu är att detta är en graviditetsdepression och att det blir bättre när barnet föds om några veckor, det är det hoppet jag just nu klamrar mig fast vid.
submitted by hihahiha to sweden [link] [comments]